Dagen idag så att säga...

Idag har varit en flummig men skön dag... Vår plan, eftersom att vi var lediga, var att åka till de svenska cafét Fika idag.. Vi tog oss dit och blev otroligt besvikna. Inte vare sig en chokladboll eller en kladdkaka så långt ögat kan nå.. Lite bittra gick vi där ifrån, på jakt efter någon annanstans att äta.. Vi gick väl en på sjuttioelva ställen innan vi tillslut bestämde oss. As gog lasagne åt vi, snälla Elina bjöd till och med... TACK!! vi promenerade runt lite och rätt som de var fick vi syn på Brooklyn bridge, så vi bestämde oss för att promenera över den. Mitt på en sprack himlen upp och solen tittade fram, helt fantastiskt!

Efter det bestämde vi oss för att ta oss till de mysiga cafét som vi besökte i Tisdags, så mot tunnelbanan och iväg. Tro det eller ej så lyckades vi faktiskt leta oss fram, mer eller mindre på måfå.. Vi passerade även den svenska godisaffären utan att spendera några pengar! Vi satt på cafét ett tag å drack te å små pratade, både var heeeelt slut. Si vi bestämde oss för att åka hem :) Väl hemma åt vi middag, kollade på lite svenska TV-program och sen gav vi oss ut å tränade. Hur gött som helst. Vi sprang en stund och sedan handlade vi gick hem, grejade och åt å lite så där. Nu ligger Elina och försöker sova och jag sitter vid datorn!

Det har varit jättebra dagar. Vi har varit otroligt stressade och trötta de sista så att bara strosa omkring var nödvändigt. Trots det så saknar man att hänga med kvinnorna! Det är ju i för sig tur för de är ju just därför jag är här.. Det känns verkligen som att jag är på rätt ställe, trots att det är en del frågetecken ibland... halva tiden har snart gått och det känns både roligt och tråkigt. Men allt har ju sin tid...

Gång på gång slår det mig att jag gör en tre månaders praktik i någon annan verklighet. Jag har resonerat lite så här: När de kommer till att vara personal på ett sånt här ställe krävs det ganska mycket och för mig som är 19 år kan det vara svårt att ta den rollen på bara så få månader. Därför har jag bestämt mig för att jag tror att det blir bättre om jag är mer deras vän än personal. Självklart är det inte så i alla lägen men ja ni fattar säkert. Det gör att jag blir lite mer en av dem än vad jag hade blivit annars och det kan vara lite skrämmande. Jag vet att när jag är klar här så kommer jag hem till lilla trygga Lidköping, där har jag en församling, en familj, massor med vänner, en liten hund. Jag kommer kunna träffa släkt och träffa människor mm. Men när några av kvinnorna är klara så kommer dem komma hem till spruckna hem, kanske ingen familj eller släkt, ingen trygg plats, kanske inga vänner eftersom att alla deras vänner var kompisar som dem brukade bli höga tillsammans med. Ja ni förstår säkert var jag vill komma. Livet är rätt orättvist... Jag kan bara tänka mig skräcken när ens tid här i programmet börja gå mot sitt slut och man vet att man snart ska utanför Teen Challenge väggar. Ingen som berättar vilken musik jag får lyssna på, vilka TV-program jag får titta på, hur jag ska hantera situationer som jag inte vet hur man hanterar utan droger och mycket mer!

Nu är det dags för mig att sova. Ajökens...

(Lite bilder från dagen)