Jag har insett att det är på tunnelbanan man lär känna människor mest. Satt på tunnelbanan idag med en av tjejerna och pratade. Jag berättade för henne att det inte var längesen jag hade insett att alla tjejerna antagligen hade haft en drug dealer. De kanske låter sjukt, det är ju självklart att de haft en sådan, Vart skulle de annars få droger ifrån. Men det var bara just de att jag hade inte tänkt på de så utan drug dealers är något som bara existerar i filmer. Människor som lever på andras helvete. Ja de borde ju i alla fall inte få existera. Tjejen jag berättade de för började prata om hennes fd. drug dealer. Tydligen en ganska vanlig tjej. Bodde några hus bort från hennes mammas hårsalong, jobbade på en bar i stan. "Hon hade hutlösa priser men de som gjorde att jag valde att handla av henne var att hon ALLTID fanns tillgänglig. Jag kunde ringa eller bara dyka upp och hon hade alltid något till hands som jag kunde köpa." Självklart var tjejen inte själv beroende av de tunga drogerna hon sålde utan rökte "lite" hasch då och då. Men hon försörjde sig på att sälja heroin till människor som var beredda att göra vad som helst för att få tag på det.
Vi fortsatte prata om det lite grann och hon berättade om andra drug dealers. "Många har ju familjer och barn. Ringde man mitt i natten eller bara dök upp var det ju inte säkert att de hade tid för en." Hur kan en mamma eller pappa sälja droger och sen använda pengarna till att köpa leksaker till sina barn. Ofattbart.
Adjö!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar